Inledning

Allmänna reklamationsnämnden har genom remiss den 21 maj 2007 anmodats att lämna synpunkter på förslagen i betänkandet Alternativ tvistlösning. Nämnden har disponerat yttrandet på så sätt att den först lämnar sina övergripande synpunkter på förslagen i betänkandet. Därefter redovisas de synpunkter som är av mer detaljkaraktär. Denna redovisning lämnas under särskilda rubriker, som följer den uppställning som använts i betänkandet.

Övergripande synpunkter

Allmänna reklamationsnämnden har till uppgift bl.a. att opartiskt pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Nämndens verksamhet utgör ett alternativ till den tvistlösning som tillhandahålls genom de allmänna domstolarna. Nämnden är alltså ett alternativt tvistlösningsorgan. Nämnden handlägger varje år mellan 8 000 och 9 000 ärenden.

Nämnden kan inte pröva alla typer av konsumenttvister. Av förordningen (2004:1034) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden följer att nämnden bl.a. inte prövar tvister som rör köp av fast egendom, bostadsrätt eller tomträtt, hälso- eller sjukvård och advokatverksamhet eller tvister där värdet av vad som yrkas understiger ett visst lägre belopp som nämnden har föreskrivit eller där anmälan till nämnden har kommit in mer än sex månader efter det att näringsidkaren helt eller delvis avvisat konsumentens krav (se vidare 4 och 5 §§). Ytterligare undantag gäller enligt Allmänna reklamationsnämndens föreskrifter om tvister som inte prövas av nämnden (KOVFS 2004:4).

Förfarandet i nämnden ska vara snabbt och förenklat. Det är rent skriftligt. Det förenklade och skriftliga förfarandet innebär att många tvister inte lämpar sig för nämndens prövning. Det kan t.ex. vara fallet när en rättssäker bedömning av en tvist kräver muntlig bevisupptagning. Sådana ärenden avvisas därför av nämnden.

Nämndens avgörande av en tvist är en rekommendation till parterna om hur tvisten bör lösas. Följsamheten till nämndens beslut är hög, ca 80 %.

Många tvister som nämnden av olika skäl inte kan pröva är ofta av en sådan art att en fullödig tvistemålsprocess inte framstår som nödvändig och ändamålsenlig. I dessa tvister står en enskild part, med sina ofta begränsade resurser, mot ett företag. Det ska dock framhållas att det är långt ifrån alltid som en konsument befinner sig i ett kunskapsmässigt och ekonomiskt underläge i förhållande till företaget.

Förfarandet i nämnden är inte tillgängligt för tvister där näringsidkare är kärande. Det gäller oavsett om motparten är en konsument eller något annat företag. Nämnden handlägger inte heller tvister mellan privatpersoner. För dessa aktörer finns inte något annat alternativ till ordinär tvistemålsprocess än skiljeförfarande (här bortses från den summariska processen).

Det framstår därför som angeläget att parterna genom något annat tvistlösningsorgans försorg har möjlighet att på ett rättssäkert sätt få till stånd en prövning av tvisten inom rimlig tid och med ett begränsat ansvar för rättegångskostnader.

Nämnden välkomnar därför förslagen att utöka möjligheterna till alternativ tvistlösning inom ramen för de allmänna domstolarnas verksamhet. Förslagen ligger i linje med de strävanden som har genomsyrat tidigare reformer av det processrättsliga regelverket.

De förslag som läggs fram i betänkandet ökar väsentligt tillgången till alternativ tvistlösning, kanske särskilt för de grupper som nämnden förut har nämnt. Två helt nya förfarandeformer presenteras: snabbrättegång och förhandsbeslut. Här ställs snabbheten, men också enkelheten, i främsta rummet. Till detta kommer att parterna ges ett ökat ansvar för handläggningen av målet. De föreslagna förfarandena ställer samtidigt stora krav på domstolarnas hantering, organisation och planering (se vidare nedan).

Det finns anledning att anta att många kommer att lockas av snabbheten utan att ha riktigt klart för sig vad priset för denna är när det gäller omfattningen av utrednings¬materialet, ansvar för bevisning, avgörandets rättskraft och att avgörandet inte kan överklagas. Nämnden vill därför understryka vikten av att domstolsväsendet kan tillhandahålla presumtiva parter en korrekt och adekvat information om de nya förfarandeformer som kan komma att införas. Annars finns det en risk för att parterna får betydande svårigheter att välja det alternativ som är bäst lämpat för den aktuella tvisten och att överblicka konsekvenserna av sina val.

Alternativen till den ordinära tvistlösningsprocessen kan emellertid också skapa problem. Det är naturligt att ställa sig frågan om denna omfattande reform är möjlig att genomföra och om domstolarna har förmåga att tillhandahålla den tvistlösning som lagreglerna lovar. Det får ju inte bli så att reformen snarare än att lösa problemen med långsam handläggning försvårar hanteringen och sinkar avgörandet av tvister ytterligare.

Kraven på att snabbt kunna avgöra de mål som handläggs enligt reglerna om snabbrättegång och i övrigt i enlighet med fastställda tidsplaner och att också kunna på föreskrivet sätt driva de mål som handläggs enligt det ordinära förfarandet framåt kommer att ställa stora krav på domstolarnas sammanträdesplanering och övrig verksamhet. Effekterna för domstolarnas verksamhet i övrigt har inte närmare analyserats och kan kanske inte heller förutses fullt ut. Det kan därför finnas skäl att genomföra förslagen först i form av försöksverksamheter.

Rättens förlikningsverksamhet och medling

Allmänt

Nämnden ställer sig bakom utredningens uppfattning om betydelsen av en väl fungerande förlikningsverksamhet, oavsett om den bedrivs i mer traditionell form eller som medling. Enligt nämnden bör det vara en uppgift för domstolarna att försöka bidra till att parterna träffar uppgörelser i godo. Detta bör ske både genom en förbättrad förlikningsverksamhet och genom en ökad och förbättrad användning av medling.

Avsnitt 7.2 – Rättens skyldighet att verka för förlikning

Utredningen har föreslagit en ändring av 42 kap. 17 § första stycket rättegångsbalken som syftar till att skärpa rättens skyldighet att verka för förlikning.

Denna fråga behandlades senast i prop. 2004/05:131 (jfr bet. 2004/05:JuU29) med anledning av ett förslag av 1999 års rättegångsutredning. Regeringen ställde sig bakom vad den utredningen hade anfört om vikten av att rätten verkar för att parterna kommer överens. Regeringen ansåg dock att det inte fanns skäl att ålägga rätten att gå längre än som redan gällde i sitt aktiva strävande efter en överenskommelse. Enligt regeringens uppfattning syntes den nuvarande handlingsregeln för rätten mycket väl svara mot den roll och det ansvar som rätten bör ha (a. prop. s. 211).

Redovisningen i betänkandet tillåter inte slutsatsen att det sedan detta ställningstagande har varit en sådan utveckling hos domstolarna att det egentligen finns anledning att redan nu återkomma till frågan om lagtextens lydelse. Enligt nämndens mening ger dock den lydelse som utredningen har föreslagit bättre uttryck för den inställning som det – enligt vad redovisningen i den förut nämnda propositionen ger vid handen – synes råda stor enighet om, nämligen att det finns stora vinster i att parterna kan bilägga sin tvist genom en överenskommelse och att domstolarna redan nu ser det som en självklarhet att sätta av tid till och lägga ned arbete på förlikningsverksamheten.

Nämnden tillstyrker därför förslaget.

Avsnitt 8.3.2 – Tillgången till medlare

Nämnden tillstyrker att domare, företrädesvis i den domstol där målet handläggs, utses till medlare. Det kan dock, anser nämnden, finnas anledning att något fundera över om parterna skulle känna ett större förtroende för rättens medlingsverksamhet om den domare som utses till medlare normalt tjänstgör vid en annan domstol. Det kan inte uteslutas att parter kan komma att ifrågasätta hur pass självständig den medlande domaren är i förhållande till sin hänskjutande kollega eller till en överordnad domare som ansvarar för målets handläggning.

Nämnden tillstyrker också att uppgiften att vara medlare ges till särskilda domare. Det är i och för sig en god tanke att alla domare har samma behörighet och kompetens att handlägga, i princip, alla mål och att bedriva förlikningsverksamhet. Som anförs i betänkandet varierar dock enskilda domares intresse och fallenhet för att bedriva förlikningsverksamhet (s. 107). Handläggningen av tvister och allmänhetens förtroende för domstolarna måste därför antas ha mycket att tjäna på den specialisering som ligger i det sagda.

Avsnitt 8.7 – Tidsfrist för medling

Utredningen har föreslagit att rätten, när den beslutar om medling, ska fastställa en tid inom vilken medlingen ska vara avslutad. Denna frist får inte vara längre än två månader. Nämnden vill ifrågasätta om denna regel alltid ger lämpliga resultat. Om ett beslut om medling fattas t.ex. i början av juni framstår det som övervägande sannolikt att denna frist måste förlängas med hänsyn till semesterledigheter. Det vore därför önskvärt att rätten redan vid beslutet om medling kan beakta sådana omständigheter.

Avsnitt 8.8.5 – Tystnadsplikt och sekretess

Utredningen har föreslagit att en medlare inte ska kunna höras som vittne i en rättgång som följer på medlingsförfarandet, om inte parterna samtycker till det. Nämnden tillstyrker detta förslag.

Sekretess bör gälla för en uppgift som en part har lämnat till medlaren. Nämnden anser dock till skillnad från utredningen att detta bör gälla utan att parten gjort särskilt förbehåll om det.

När det sedan gäller parts möjlighet att i en efterföljande rättegång åberopa vad som har förekommit vid medlingen har nämnden en annan uppfattning än utredningen. Nämnden anser för sin del att utredningen något lättvindligt har avfärdat att avsaknaden av ett sådant förbud inte skulle inverka på parternas vilja att engagera sig i medlingen. Enligt nämnden är inte avtal om tystnadsplikt en tillräcklig lösning, i vart fall för andra än kommersiella parter. Det finns en risk att den part som begär ett sådant avtal hos motparten väcker upp föreställningen om att den förre är osäker om målets utgång, om vad som förekommit under medlingen läggs fram vid en rättegång och därför motsätter sig avtalet och sedermera åberopar omständigheterna.

Nämnden anser därför att det stämmer bättre överens både med den föreslagna sekretessbestämmelsen och undantaget från medlarens vittnesplikt att parterna inte får åberopa till stöd för sin talan vad som förekommit under medlingsförfarandet. Detta bör åtminstone gälla sådana omständigheter som omfattas av en motparts begäran om sekretess. Det bör dock vara möjligt för parterna att åberopa omständigheterna om de samtycker till det.

Avsnitt 8.11 – Rättegångskostnader

Utredningen föreslår att vardera parten bör stå sina rättegångskostnader också när medlingen inte leder till förlikning och tvisten får avgöras genom dom. Detta är en ändring i förhållande till gällande rätt. Enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken ska ersättning för rättegångskostnad fullt motsvara bl.a. kostnaden för rättegångens förberedande. Som en sådan åtgärd anses förhandling för biläggande av tvistefråga som har omedelbar betydelse för parternas talan. Hit hör närmast medlingsförfarande.

Utredningens förslag innebär alltså en avvikelse från denna regel. Det kan anföras goda skäl för att vardera parten ska bära sina kostnader även i de fall medlingen inte leder till en förlikning. Sådana skäl gör sig också gällande beträffande den förlikningsverksamhet som bedrivs genom rättens försorg. Det finns alltså inte någon anledning att från rättegångskostnadssynpunkt göra någon skillnad mellan dessa båda varianter.

Detta talar närmast för att regeln i 18 kap. 8 § första stycket sista meningen rättegångsbalken bör upphävas. Nämnden kan dock inte på det befintliga underlaget säkert överblicka konsekvenserna av en sådan åtgärd; regeln avser ju också andra förlikningsförhandlingar än sådana som bedrivs inom ramen för en pågående rättegång (se bl.a. Fitger, s. 18:42 med vidare hänvisningar). Nämnden anser sig därför inte kunna tillstyrka förslaget i föreliggande skick. Nämnden utgår dock från att frågan övervägs närmare under den fortsatta beredningen av förslaget.

Snabbrättegång

Avsnitt 10.8.4 – Tidsplan

Nämnden håller med utredningen om att de fördelar som en tidsplan innebär för den ordinära tvistemålsprocessen gör sig än mer gällande vid snabbrättegång. Det är också enligt nämnden godtagbart att de påföljder som är förenade med att en åtgärd i rättegången försummas av den berörda parten anges i, och bara i, tidsplanen. Som nämnden framhållit inledningsvis är det dock angeläget att parterna får detta klart för sig och att det är de processhandlingar, frister och påföljder som anges i tidsplanen som gäller.

För att förfarandet inte ska förlora sitt syfte är det angeläget att rätten noga bevakar att fristerna för olika åtgärder i målet hålls och är restriktiv med att bevilja anstånd. I sistnämnda hänseende finns inte någon särskild bestämmelse i förslaget till lag om snabbrättegång. Detta torde innebära att 32 kap. 3 § rättegångsbalken ska gälla. Enligt denna bestämmelse får en tidsfrist som rätten har bestämt förlängas, om det förekommer skäl till det. Detta är ett lågt krav. För att tillgodose syftet med snabbrättegång bör det enligt nämndens mening övervägas att i den särskilda lagen införa en regel om under vilka förutsättningar anstånd kan meddelas. Detta bör vara möjligt endast om det finns särskilda skäl. En sådan regel kan till exempel ges följande lydelse: ”Om en part meddelar rätten att han eller hon inte kan företa en processhandling senast vid den tidpunkt som har angetts i tidsplanen, får rätten bestämma en ny tid bara om det finns särskilda skäl.”

Avsnitt 10.9.2 – Ansvaret för bevisningen

Nämnden anser att det är godtagbart inom ramen för förfarandet snabbrättegång att lägga ansvaret för bevisningen helt på parterna och att rätten således inte ex officio ska kunna besluta om viss bevisning.

När det gäller ansvaret för att kalla vittnen och andra förhörspersoner att höras vid sammanträde konstaterar nämnden att det för den ordinära tvistemålsprocessen har ansetts att den nuvarande ordningen där rätten kallar förhörspersonerna har åtskilliga fördelar och inte bör ändras (prop. 2004/05:131 s. 133).

Som anförts på flera ställen i betänkandet, får de parter som väljer en snabbrättegång antas prioritera snabbheten särskilt högt. Det framstår då som rimligt att de också får ta ett visst ansvar för målets handläggning så att förfarandet kan genomföras snabbt. Även om nämnden inte till fullo stämmer in i alla de överväganden utredningen redovisar i denna del (så tycks t.ex. vad som anförs om bristerna med delgivning och vitessanktion på s. 192 x-m vändas till en fördel på s. 193 y-n), tillstyrker den att huvudregeln bör vara att det är parterna som ansvarar för att vittnen kallas till förhörstillfället.

Rättssäkerhetsaspekter kräver emellertid också att det ska finnas en möjlighet för parterna att få rättens bistånd med att kalla vittnen. Om ett vittne inte alls kan anträffas eller trots kallelse uteblir från ett förhörstillfälle bör detta vara sådana särskilda skäl som innebär att ansvaret för att kalla dem övergår på rätten. Det bör vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger finnas utrymme för att ta hänsyn till den berörda partens förutsättningar att finna vittnet och förmå detta att infinna sig. Såvitt nämnden kan bedöma av betänkandet finns ett sådant utrymme.

Nämnden vill i detta sammanhang framhålla att den ordning som nu föreslagits kan utsätta tidsplanen i målet för stora påfrestningar. Även om det från rättssäkerhetssynpunkt kan framstå som tilltalande att tidsplanen ska kunna förlängas för att rätten ska ha möjlighet att kalla ett vittne, måste hänsyn tas till den valda rättegångsformen och motpartens intresse av ett avgörande inom rimlig tid. Detta får antas vara tanken bakom förslaget att rätten får avvisa beviset om det trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp inom den tid då målet ska vara avgjort (14 § första stycket). Bestämmelsen i 7 § medger i och för sig att rätten, m.h.t. svårigheterna för ett vittne att infinna sig, bestämmer en tid för att avgöra målet som inträffar senare än efter tre månader. Här måste emellertid motpartens befogade intresse beaktas.

Om den avvisade bevisningen därefter blir tillgänglig, bör det inte vara något hinder att medge att beviset tas upp (jfr prop. 2004/05:131 s. 161). Detta förutsätter att det kan ske inom ramen för den fastställda tidsplanen.

Nämnden tillstyrker att rätten vid snabbrättegång, i likhet med vad som kommer att gälla för den ordinära tvistemålsprocessen, ska kunna avvisa erbjudet bevis, om det trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp inom den tid målet ska vara avgjort.

Avsnitt 10.9.4 – Skriftliga berättelser i bevissyfte

Nämnden tillstyrker att det ska vara möjligt för en part att åberopa skriftliga berättelser i bevissyfte. Nämnden vill dock inte helt instämma i utredningens uttalande att det är parterna som har bäst förutsättningar att bedöma värdet av ett visst bevis. Det torde ofta, särskilt för en processuellt oerfaren person, råda en inte obetydlig skillnad mellan det bevisvärde parten föreställer sig och ett mer objektivt fastställt värde.

Skriftliga vittnesberättelser är ett tillåtet bevismedel i förfarandet i nämnden. Vår erfarenhet är att dessa berättelser sällan kan tillmätas något högre bevisvärde, särskilt när vittnet är en genom släktskap eller på annat sätt närstående person till parten. Det finns i flera fall också anledning till tvekan om hur dessa berättelser egentligen har kommit till, närmast då om det verkligen handlar om en berättelse som rätt återger vad vittnet själv har upplevt om ett visst förhållande eller om det snarare är en redogörelse för detta som lagts fram för vittnet för underskrift.

Med tanke på det vanligtvis låga bevisvärdet av en vittnesberättelse är det lämpligt att den information om förfarandet som tagits in i bilaga 4 till betänkandet kompletteras i detta avseende. Nämnden anser också att det, vilket utredningen föreslår, kan vara lämpligt att rätten vid telefonkonferensen gör parterna uppmärksamma på vilka nackdelar som kan vara förenade med vittnesintyg.

Även om det innebär en avvikelse från principen om det bästa bevismaterialet godtar nämnden att det ska vara möjligt att kalla den som avgett en vittnesberättelse till ett förhör för kompletterande frågor. Detta ställer dock krav på den som håller förhöret och på rätten att det just blir fråga om ett kompletterande förhör. En fråga som infinner sig är om ett sådant kompletterande förhör ska anses vara ett motförhör enligt 36 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken och enligt bestämmelsens femte stycke under vissa förutsättningar möjliggöra s.k. ledande frågor. Ytterligare en fråga som kan ställas i sammanhanget är vem av parterna som ska kalla vittnet: den som ursprungligen begärt vittnesintyget eller den som vill ställa det kompletterande förhöret? Nämnden förordar det sistnämnda alternativet.

Avsnitt 10.12 – Överklagande
Avsnitt 10.16 – Säkerhetsåtgärder

Nämnden tillstyrker i princip utredningens förslag att domar och beslut i en snabbrättegång inte ska kunna överklagas. När det gäller säkerhetsåtgärder vill nämnden emellertid framföra följande.

Enligt utredningen ska det vara möjligt att begära säkerhetsåtgärd, t.ex. kvarstad, i ett mål som handläggs enligt reglerna om snabbrättegång. Nämnden har inget att erinra mot detta.

Ett beslut om säkerhetsåtgärd som meddelas innan talan har väckts eller inom ramen för en talan i ordinär rättegång kan överklagas. Det framgår inte i betänkandet hur utredningen har sett på detta vid snabbrättegång. Enligt nämndens uppfattning kan en säkerhetsåtgärd vara en mycket ingripande åtgärd för den det riktas mot. Även om det sker inom ramen för, eller följs av, en snabbrättegång bör svaranden inte vara betagen möjligheten att överklaga beslutet.

Förhandsbeslut

Inledning

Nämnden anser för sin del att vad man söker uppnå med denna förfarandeform i stor utsträckning kan uppnås genom medlingsförfarandet. Förhållandet mellan de båda tvistlösningssätten har inte belysts i betänkandet, vilket är en nackdel. Sett från parternas perspektiv kan det dock inte uteslutas att det finns ett behov av ytterligare en alternativ form för tvistlösning.

 
Avsnitt 11.6 – Tingsrättens hantering av målet

Nämnden tillstyrker att det ska vara möjligt för rätten att avbryta förfarandet.

Förutsättningarna för att ta upp en tvist för behandling i ett förhandsbeslut anges i 2 § lagen om förhandsbeslut i tvistemål. Om dessa förutsättningar inte är uppfyllda ska ansökan enligt 4 § avslås. Ett sådant beslut får vidare meddelas när som helst under förfarandet.

Enligt nämndens mening handlar det här snarare om att det brister i förutsättningarna för förfarandet än att sökanden inte har visat fog för sin sak. Det förefaller därför ligga närmare till hands att rätten ska avvisa ansökningen.

Avsnitt 11.7 – Sammanträde

Enligt utredningen bör tidpunkten för sammanträde bestämmas i samråd med sökanden (s. 248). Rätten bör dock enligt nämnden också höra motparten i frågan. Det bör vara ägnat att öka motpartens benägenhet att medverka i förfarandet.

Avsnitt 11.12 – Verkställighet

Nämnden kan godta att det ska vara möjligt att verkställa ett förhandsbeslut. Det kan invändas att det är tveksamt att möjliggöra verkställighet på ett så pass grunt underlag som förhandsbeslutet kan utgöra. För att undgå verkställighet måste svaranden väcka talan i ordinär process, eller snabbrättegång, och begära att verkställigheten av förhandsbeslutet inhiberas. Svaranden kan på detta sätt tvingas in i en process som han eller hon kanske inte skulle ha blivit utsatt för, om käranden varit hänvisad till den ordinära tvistemålsprocessen och där gällande krav på bevisning och övrig utredning samt rättegångskostnadsansvar.

Det kan också ifrågasättas om förfarandet blir attraktivt för parterna, om ett förhandsbeslut kan verkställas.

Förslagen innehåller emellertid möjligheter att hindra verkställighet. Svaranden kan när som helst, i vart fall fram till dess att ett sammanträde hålls, dra sig ur förfarandet. En part kan också som villkor för att medverka till ett förhandsbeslut utverka att sökanden inte begär verkställighet av avgörandet. Den domare som har meddelat förhandsbeslutet är den som ska avgöra om det är lämpligt att beslutet får verkställas. Nämnden har inte anledning att betvivla att denna prövning kommer att ske på ett korrekt och rättssäkert sätt.

Det kan också konstateras att utslag i mål om betalningsföreläggande och handräckning respektive tredskodomar går omedelbart i verkställighet och dessa avgöranden grundar sig ofta nog på ett väsentligt sämre underlag än det som läggs fram inför ett förhandsbeslut.

Sammantaget finner därför nämnden att man – om än med viss tvekan – bör kunna godta att förhandsbeslut kan göras verkställbara.

Om svaranden i förfarandet om förhandsbeslut väcker talan i en ordinär tvistemålsprocess, eller snabbrättegång, ska han eller hon kunna begära inhibition av den verkställighet som grundas på att förhandsbeslutet får verkställas. Nämnden vill för sin del ifrågasätta om det inte bör införas en bestämmelse i 3 kap. utsökningsbalken som klargör att tingsrätten har denna rätt (jfr 3 kap. 5 § 2 UB om återvinning av tredskodom).

Det bör också klargöras om det förhandsbeslut som får verkställas ska följa bestämmelserna för verkställighet av en dom som har vunnit laga kraft eller en dom som inte har vunnit laga kraft. För en lagbestämmelse bör 3 kap. 10 och 11 §§ UB kunna tjäna som förebild.

Avsnitt 11.15 – Konkurrerande processer

Enligt nämnden bör det inte vara möjligt att låta ett förfarande för förhandsbeslut pågå parallellt med en ordinär tvistemålsprocess om samma sak, främst med hänsyn till processekonomiska överväganden, domstolarnas arbetsbelastning m.m.

Om en part inleder en ordinär rättegång, bör således förfarandet för förhandsbeslut avbrytas och en pågående tvistemålsprocess bör utgöra hinder mot att ett förfarande för förhandsbeslut inleds.

Nämnden avstyrker alltså förslaget i denna del.

_____________

Detta yttrande har beslutats av Allmänna reklamationsnämndens ordförande och chef Lotty Nordling. I handläggningen har också deltagit informationschefen Torsten Palm och beredningschefen Maria Berge. Nämndens vice ordförande Thomas Johansson har varit föredragande.

Lotty Nordling

   Thomas Johansson