Inledning

Allmänna reklamationsnämndens huvudsakliga uppgift är att pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare som rör en vara, tjänst eller annan nyttighet som näringsidkaren har tillhandahållit konsumenten (konsumenttvister). Denna tvistlösande verksamhet omfattar bl.a. tvister som rör såväl bank- och finansiella tjänster som försäkringsområdet.

Nämnden är däremot inte behörig att pröva tvister mellan privatpersoner eller mellan näringsidkare eller tvister där näringsidkaren riktar anspråk mot en konsument.

Nämndens yttrande koncentreras med utgångspunkt i det just sagda till de delar av grönboken som handlar om alternativ tvistlösning.

Kort om handläggning av gränsöverskridande tvister

När det gäller nämndens behörighet att handlägga gränsöverskridande tvister, dvs. i detta sammanhang tvister där parterna har hemvist, vistelseort eller etablering i olika medlemsstater, finns inte några anvisningar i nämndens instruktion. Som utgångspunkt prövar nämnden tvister där näringsidkaren bedriver verksamhet här i landet, oavsett om företaget har sitt säte eller centrala administration här, eller om verksamheten bedrivs genom en filial eller liknande etablering. Detta hindrar emellertid inte att det i en enskild tvist kan framkomma att anknytningen till en annan rättsordning är så pass stark att det är lämpligare att tvisten prövas där.

Nämnden anser att kommissionens uppfattning att konsumenterna behöver vara säkra på att de lätt kan få möjlighet till prövning om det skulle uppstå en tvist har fog för sig. Det kan antas att de flesta konsumenter känner en stor osäkerhet när det gäller att genom främmande länders myndigheter och domstolar försöka ta till vara sin rätt. En sådan osäkerhet kan gälla vilken myndighet eller domstol som är behörig att pröva tvisten. Oron att drabbas av kostnader för ombud, resor, översättningar m.m. verkar troligen ofta avhållande. Det finns därför all anledning att vidta åtgärder för att underlätta för konsumenterna i dessa avseenden. Initiativ med bl.a. detta syfte har tagits både när det gäller förfaranden i domstol och i alternativa tvistlösnings¬organ. I sistnämnda avseende märks bl.a. inrättandet av nätverket för tvistlösning utanför domstol vid gränsöverskridande reklamationer rörande finansiella tjänster inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (FIN-NET).

FIN-NET

Nämnden har under året blivit medlem i FIN-NET. Nätverkets uppgift beskrivs kortfattat på s. 15 i grönboken (ytterligare information finns bl.a. på http://ec.europa.eu/fin-net).

Det är inte särskilt vanligt med gränsöverskridande tvister vid nämnden som rör finansiella tjänster. I de fall som har förekommit har det ofta varit fråga om personer som tidigare varit bosatta i Sverige och som har kvar sin bank- eller försäkringsbolagskontakter sedan den tiden. I den mån det hittills har förekommit gränsöverskridande handel med finansiella tjänster mellan svenska företag och utländska konsumenter så har det alltså inte satt några djupare avtryck i nämndens verksamhet. Det finns goda skäl att anta att den gränsöverskridande handeln med dessa typer av tjänster kommer att öka i framtiden inom den inre marknaden.

Nämnden kan bara hålla med om att det behövs ytterligare åtgärder för att FIN-NET ska bli ännu effektivare. Den kartläggning som nämns i grönboken (s. 16) har efter vad nämnden känner till redan inletts. Dessutom behöver kunskapen om FIN-NET föras ut bättre. Åtgärder har redan vidtagits inom nätverket för att uppnå detta. Som exempel kan nämnas en förbättrad webbsida, utarbetande av årsberättelser och ökade kontakter med nätverket av europeiska konsumentkontor (ECC-Net). Nämnden tror inte att det är lämpligt att göra medlemskap i FIN-NET obligatoriskt.

Ytterligare åtgärder för att öka tillgången till alternativ tvistlösning

Det är i och för sig möjligt att i EG-rättsakter införa krav på att medlemsstaterna ska tillförsäkra att det finns möjlighet att pröva tvister i alternativa förfaranden (en sådan bestämmelse finns bl.a. i Rådets direktiv 87/344/EEG om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring, se artikel 6). Detta är emellertid en kontroversiell fråga och lösningen verkar inte möjlig i vart fall på kort sikt. En sådan inriktning bör rimligen inte heller vara förbehållen tvister inom det finansiella området utan ges en bredare räckvidd. Att däremot uppmuntra till inrättandet av sådana alternativa tvistlösningsorgan är fullt rimligt.

Det sätt på vilket alternativ tvistlösning tillhandahålls i medlemsstaterna i dag varierar mycket. I vissa länder är organen mer eller mindre privaträttsliga subjekt medan de i andra, som i fallet med nämnden, är statliga myndigheter. Vissa system bygger på att parterna samtycker till förfarandet för att det ska kunna genomföras. I andra finns det möjlighet att pröva tvisten även om näringsidkaren inte medverkar. Med hänsyn till dessa olikheter är det knappast görligt, om ens lämpligt, att tvinga företag som tillhandahåller finansiella tjänster att ansluta sig till något tvistlösningsorgan. Att medverka i sådana förfaranden och att följa organens avgöranden är rimligen en konkurrensfördel.

Man bör uppmuntra, eventuellt kräva, att näringsidkaren i villkor eller på annat lämpligt sätt informerar om vart en konsument kan vända sig vid en eventuell tvist

Övriga synpunkter

Nämnden vill för sin del peka på några frågor som kan vara värda att fundera på i detta sammanhang. Den första rör vilket språk som ska användas när parterna för sin talan och vem som ska stå för eventuella kostnader för att översätta handlingar. För nämndens del har justitieombudsmannen uttalat att det kan ifrågasättas om det inte i vissa situationer kunde vara skäligt att nämnden bistår en part med översättning, men ansett sig inte kunna bortse från att nämndens avgöranden inte är bindande för parterna (JO den 16 januari 2003 i dnr 1288-2001; jfr 33 kap. 9 § rättegångsbalken och 8 § förvaltningslagen). Frågan har dock ännu inte aktualiserats i någon större omfattning och därmed inte heller lett till några kostnader att tala om. I takt med att antalet tvister som rör gränsöverskridande handel ökar är det rimligt att anta att behovet av att få handlingar översatta från ett språk till ett annat också blir större. Parterna har inte någon möjlighet att få processkostnader ersatta i nämnden. Om kostnaderna för att tillhandahålla översättningar övervältras på parterna själva skulle det kunna innebära ett praktiskt och kraftfullt hinder för en konsument som talar ett främmande språk att få sin sak prövad i ett ärende hos nämnden. Om i stället nämnden tar översättningskostnaderna kan det snabbt bli en stor och tyngande post i nämndens budget som i sin tur skulle hämma nämndens möjligheter att fullgöra sitt uppdrag på ett effektivt sätt, förutsatt att inga extra medel tillskjuts för ändamålet. Också här förefaller det helt nödvändigt att se frågan i ett större sammanhang än finansiella tjänster. Det framstår också som nödvändigt att den behandlas i ett gemenskapssammanhang.

Till frågan om översättning knyter också i viss mån frågor om tvistlösningsorganens sakliga och territoriella behörighet samt vilket lands lag tvisten ska vara underkastad. Det finns anledning att anta att tvistlösningsorganen har olika uppfattningar om när de är behöriga att pröva en viss tvist eller inte. Detta kan onekligen leda till att en konsument hänvisas fram och tillbaka mellan olika organ och att det rent av inte finns något organ som anser sig behörigt (frågor av detta slag har bl.a. uppmärksammats i en rapport av den särskilda utredningskommitté som tillsatts av Europaparlamentet m.a.a. krisen i Equitable Life Assurance Society den 23 maj 2007, dok. nr A6-0203/2007).

En ytterligare fråga som nämnden vill uppmärksamma är att det i grönboken, förutom konsumenter, även talas om mindre företag. Som nämndens behörighet är bestämd i dag har företag inte någon möjlighet att få en tvist med t.ex. en bank eller ett försäkringsbolag prövad i nämnden. För dessa grupper finns i princip inte något annat alternativ till tvistlösning i domstol än skiljeförfarande.
_____________

Detta yttrande har beslutats av nämndens vice ordförande Thomas Johansson. Föredragande har varit beredningschefen Mats Odenstad.

Thomas Johansson

 Mats Odenstad