För att kunna få rätt i ett ärende vid nämnden räcker det normalt inte med bara ett påstående om att det t.ex. är fel på en vara. Om säljaren hävdar att det inte är något fel på varan måste konsumenten komma med bevisning som stöder hans uppfattning. Man brukar säga att den som påstår något också har bevisbördan för sitt påstående. Reglerna för vem som i olika situationer har bevisbördan finns inte alltid i någon lag utan har i flera fall vuxit fram i det som kallas rättspraxis, dvs. domstolarnas avgöranden i flera olika tvister.
Begreppet bevisbörda kan vara svårt att förstå. Det har emellertid stor betydelse för både konsumenter och näringsidkare som hamnat i en tvist. Kan man inte uppfylla sin bevisbörda, leder detta normalt till att man inte heller kan få rätt i tvisten. Vilken bevisning man kan få fram är alltså ofta avgörande för hur nämnden - eller en domstol - bedömer ett ärende.
Det är svårt att ge en enkel förklaring av de regler för bevisbördan som finns. Vi gör här ändå ett försök att förklara vad som krävs i några olika situationer. Det är också viktigt för den som anmäler ett ärende till nämnden att förstå vad nämnden kan göra.
Vad gör nämnden?
En vanlig missuppfattning är att nämnden själv tar in bevisning eller utreder om en vara eller tjänst är felaktig. Det gör inte nämnden. Nämndens uppgift är att pröva tvisten på de uppgifter som köparen och säljaren presenterar. Nämnden gör alltså ingen egen utredning.
Vad är ett fel i en vara eller tjänst?
Regler för när en vara eller tjänst skall anses vara felaktig finns i konsumentköplagen och i konsumenttjänstlagen. I konsumentköplagen finns reglerna i lagens 16 – 21a §§. I konsumenttjänstlagen finns reglerna om fel i 9 – 15 §§. Huvudregeln är i båda lagarna att varan eller tjänsten skall stämma överens med vad konsumenten och näringsidkaren har avtalat. Köparen och säljaren har t.ex. vid köp av en vara frihet att själva komma överens om hur varan skall vara beskaffad. Den som vill köpa en vara av låg kvalitet till ett billigt pris kan alltså inte i efterhand hävda att varan är felaktig eftersom den hade låg kvalitet.
Exempel på fall där nämnden har ansett att en vara eller tjänst har varit felaktig finns under rubriken ”Referat av tidigare beslut” och ”Vanliga fall”.
En redovisning av konsumentens rättigheter i olika situationer finns på Konsumentverkets webbplats.
Vem skall bevisa att det finns ett fel?
En vanlig situation i de tvister som nämnden prövar är att köparen/konsumenten anser att den vara han köpt är felaktig medan säljaren förnekar detta. I ett sådant fall är det köparen som skall bevisa att det finns ett fel. Det räcker alltså inte bara med ett påstående om att det finns ett fel. Köparen måste också komma med någon utredning eller något annat som stöder påståendet. Samma sak gäller om konsumenten hävdar att det är fel i en tjänst medan näringsidkaren hävdar att tjänsten har utförts på det sätt man kommit överens om.
Skadeståndskrav
Även krav på ersättningar av olika slag måste styrkas. Har man haft utlägg är det viktigt att skicka in kopior på kvitton som visar vad man har betalat. Vill man ha ersättning för löneavdrag för att man t.ex. har fått avsätta arbetstid för att åka och lämna en felaktig vara eller vänta på någon som inte har kommit skall kravet styrkas med ett intyg från arbetsgivaren.
Det kan vara värt att påpeka att ersättning för det som brukar kallas sveda och värk (s.k. ideell skada) normalt endast kan utgå om man drabbats av en personskada. Att det varit fel på en köpt vara eller en tjänst, t.ex. på en resa, gör inte att man kan få ersättning av detta slag.
Vad kan vara ett bevis?
I Sverige har vi något som kallas fri bevisprövning. Detta betyder att allt som kan ge stöd för ett påstående också kan åberopas som bevis. Det kan vara skriftliga bevis som t.ex. avtal, kvitton, ritningar, intyg m.m. Fotografier kan ofta ge en bra uppfattning om hur en vara ser ut och om den är felaktig eller hur en tjänst har utförts. Bruksanvisningar och tekniska specifikationer visar vilka egenskaper en vara skall ha. När det gäller varor eller tjänster används ofta besiktningsintyg från en opartisk besiktningsman som bevis. (Läs mer om hur en besiktning bör gå till). Handelskammrarna tillhandahåller ett sökbart register över besiktningsmän för en mängd olika områden. I registret kan du söka geografiskt på län eller ort, på verksamhetsområde och på namn.
Är man osäker på vad som kan användas som bevis kan det vara klokt att prata med kommunens konsumentvägledare som kan ge råd och tips. Här hittar du en förteckning över konsumentvägledarna.
Muntlig bevisning
Förfarandet vid nämnden är skriftligt. Nämnden kan därför inte personligen höra parterna och kan inte heller hålla några vittnesförhör.
Vem betalar för en besiktning?
Den som har beställt en besiktning betalar normalt också kostnaden för denna. Är det konsumenten som är beställare, kan han eller hon hos nämnden begära att besiktningskostnaden skall ersättas av näringsidkaren. Får konsumenten rätt i tvisten brukar nämnden också rekommendera näringsidkaren att betala denna kostnad.